Efter en hektisk arbetsdag är det lätt att hitta ursäkter för att stanna hemma. Hungrig, trött, det är kallt, det regnar eller blåser. Allt detta kände jag när jag släpade matkassen från parkeringen till ytterdörren. Avslappningen väntade ute på löpspåret. Det krävs beslutsamhet, kanske den där berömda attityden, för att pressa sig över sina känslor och komma i rörelse. Hur det nu var tvingade jag på mig skorna och satte den ena foten framför den andra. Vilken energi som strömmar ur sinnet efter rundan och vilken känsla av seger när man har besegrat ursäkterna. Alternativet hade varit att stanna hemma – bli en hemmaråtta. Varför med det ordet kotihiiri har på något sätt en negativ klang? Jag trivs ju i köket med att prova och hitta på nya recept. Jag stickar yllesockor och kikar upp ur gungstolen på Draknästet med sina märkliga affärsidéer eller på MasterChef-tävlande i olika utmaningar.
Även om stickorna hålls stadigt mellan tumme och pekfinger är det extremt svårt att få en bok att stanna i mina händer längre än sju sidor. Vår vd Jukka föreslog en fredagsmorgon en bok som alla skulle läsa Who Moved My Cheese bok. Gissa hur ivrig jag var? Inte alls. Jag tycker inte om att läsa – åtminstone inte böcker. Artiklar är en annan sak. När jag hörde att man läser den där boken på under en timme tändes mitt hopp. Jag läste 94 sidor utan att uppleva den där plågan vid sjunde sidan och utan att över huvud taget titta på sidnumren.
Boken berättar sagolikt genom fyra figurer, två möss och två små människor, om sätt att hantera förändringar. Människors trygghetskänsla och rädslor hindrar dem från att agera i nya situationer. Mössen känner av och agerar i förändringen. Mössens enkla agerande är eftersträvansvärt, människan bromsas förutom av rädslor också av ett komplicerat tänkande. Taloussanomat recenserade en gång verket som enkelt. Misslyckat men ändå lyckat. Inget märkvärdigt verk. Menade de i sin målgrupp? Kanske funkar det för genomsnittliga amerikaner. Enligt mig fungerar verket också för en sådan här icke‑bokslukare. Jag känner igen mig i alla fyra figurerna. Någon figur är mer framträdande i olika situationer jag möter i jobbet eller på fritiden.
Enkelheten får mig att tänka på KISS‑tänkandet, där man strävar efter enkelhet. Keep it simple, Stupid! För att det här inte ska låta alltför enkelt var redan Albert Einstein inne i tankemodellen med sin tanke Everything should be made as simple as possible, but no simpler. (Kallt ska göras så enkelt som möjligt, men inte enklare.) Nyt lopetan tämän monimutkaiseksi muuttuvan pohdinnan.
Tästä kaikesta innostuneena työpäivän jälkeen suuntaan lenkille hymyssä suin som en liten mus för att hitta nya vägar utan att i onödan trampa i samma spår. Efter den andra arbetsdagen tar jag mig an den 334 sidor tjocka boken med en ny attityd Julia Cameron: Lev kreativt – en andlig väg till djupare kreativitet.
Heli Inkeroinen
produktdesigner
Keep it simple, Stupid!
