Hälsningar till dimexare och alla andra som råkar läsa detta.
Eftersom jag aldrig tidigare har medverkat som skribent i någon blogg, är det ett nöje för mig att vara denna gångens Dimex-bloggare och jag vill samtidigt tacka Tuire, som kom med idén.
I den följande texten diskuterar jag vad man i Estland anser vara viktigt när det gäller arbetskläder, vilka preferenser och uppfattningar som finns kring användningen av arbetskläder, hur dessa har förändrats över tid och vilka skillnader som finns jämfört med den finska marknaden.
Jag har arbetat med arbetskläder i åtta år, först på Dimex dotterbolag Katimex och från hösten 2012 på Dimex. Även om man kunde tro att jag kan den här branschen och marknaden utan och innan kan jag säga att precis som världen i stort ständigt förändras, förändras också arbetskläderna, deras användning och allt runt omkring. Man får alltså inte låta sig överraskas, utan måste hela tiden vara beredd att anpassa sig till nya förhållanden och särdrag som kan dyka upp eller har dykt upp inom området. Jämfört med när jag började arbeta med arbetskläder har modellerna, kundernas förväntningar och den allmänna marknadssituationen förändrats i grunden fram till i dag.
När Estland återfick sin självständighet i början av 90-talet hade folk lite pengar och knappt något arbete, och arbetskläder var det sista man skulle ha saknat, eftersom man överlag inte heller tidigare hade någon erfarenhet av att använda särskilda arbetskläder. Jag tror att en mer medveten användning av arbetskläder i Estland började i slutet av förra århundradet, när de första sömnadsföretagen hade uppstått och framför allt blivit kvar, och som bland annat tillverkade arbetskläder, samt några småföretagare som började ta in begagnade arbetskläder till Estland som humanitärhjälp från Norden och sedan sälja dem här.
Under perioden med ekonomisk tillväxt, när företagsamheten tog fart, ökade användningen av arbetskläder avsevärt tack vare att det hade uppstått många nya företag inom bygg-, fastighets- och industrisektorn. Ett av de viktigaste nyckelorden för att beskriva användningen av arbetskläder under den här perioden i början av 2000-talet kan nog sägas vara differentiering. Det berodde på viljan att vara egenartad och skilja sig från konkurrenterna också till utseendet. De flesta företag som sysslade med arbetskläder erbjöd nästan varje företag möjlighet att beställa specialtillverkade modeller eller till och med en hel kollektion enligt egna önskemål, mått och uppfattningar – en så kallad ”skräddarsydd kostym”. Därför fick man ofta intrycket att det viktigaste argumentet vid valet av arbetskläder inte var hur säkra, hållbara eller funktionella de var, utan vem som såg mest effektfull och attraktiv ut.
Egentligen är det så att i ett så litet land som Estland, där statistiken säger att 75 % av företagen har 5–15 anställda, är det inte möjligt att erbjuda alla speciallösningar, alltså tailormade sömnadstjänster, särskilt inte när det gäller arbetskläder. Jag tror att både i Estland och i Finland har arbetskläder under lågkonjunkturen varit en av de första kostnadsposterna där man sparar och skär ner. I det avseendet gjorde lågkonjunkturen sina korrigeringar, så att de företag som blev kvar och fortsatte köpa arbetskläder började välja utifrån kriterier där priset visserligen var viktigt, men där klädernas funktionalitet, bekvämlighet, hållbarhet och omedelbara tillgänglighet, alltså snabb leveranstid, blev avgörande. Köpbesluten började fattas främst till förmån för de leverantörer av arbetskläder som hade färdiga kollektioner och produkter som kunde levereras direkt. Den här mentaliteten har till stor del hållit i sig fram till idag, och just sådana villkor motsvarar också Dimex koncept. Därför ser jag fortfarande goda möjligheter för Dimex att växa på den estniska och baltiska marknaden. Dimex har utvecklat en mycket omfattande kollektion, nya modeller tas fram och gamla förbättras dagligen, och där borde det finnas lämpliga produkter för de flesta behov. Även om vi är grannländer och besläktade folk är vi inte lika i allt, och våra preferenser sammanfaller inte i alla val, inte heller när det gäller arbetskläder. Under årens lopp har det blivit tydligt att medan finländaren gärna använder alla möjliga arbetsbyxor, från de enklaste till hängficksbyxor, föredrar esten hängselbyxor eller halvoverall. Det visar också det faktum att bland de mest sålda produkterna i Estland finns varje år just halvoverall eller hängselbyxor. Esterna motiverar detta främst med att ryggen ska hållas varm J. En annan subjektiv iakttagelse från min sida gäller vinterjackor. I Estland är det inte alls acceptabelt att en vinterjacka saknar huva, medan det i Finland verkar som om det inte är fullt lika grundläggande – men det kan förstås bara vara min upplevelse. Som tur är är Dimex ett framåtsträvande, utvecklande och flexibelt företag, och genom att vara kundorienterat lägger vi vid behov till en huva på jackan eller tar bort till exempel onödiga hängfickor för kunden.
Mot bakgrund av allt detta tror jag att det även framöver kommer att finnas lämpliga plagg bland Dimex arbetskläder, inte bara för finländare och ester utan också för hela Europa och varför inte för hela världen. Dimex är ett starkt varumärke, och med bra produkter är det inte omöjligt att vara representerad var som helst i världen. VÄRLDEN ÄR ÖPPEN! :)