Copyright och tack, Minna Koivu.
Det var nog runt 97 eller 98 som jag första gången stötte på arbets-/vardags-/festplagget vid namn Dimex. Jag säger fest, eftersom Dimex i vår familj funkar i alla lägen. Norra Österbotten är numera känt för att alla självrespekterande unga – och äldre – ska ha Dimex, någon använde dem till och med på sin penkisdag. En ung dam bekymrade sig en gång över att man inte får de här kläderna i tillräckligt små storlekar. Ja, från början hade nog formgivarna en annan användning i åtanke, knappast var de tänkta som modeplagg för tonåringar här ute i obygden.
I vår familj har pappa varit modemedveten i det här avseendet ända sedan han var mycket ung, och samma stil fortsätter än i dag. Det har nog hunnit bli åtminstone 15 års användarerfarenhet. Förr fanns det bara arbets-Dimex, numera finns det dessutom särskilda ”fin-Dimex”. Så förändras världen…
Den här traditionen förs nu vidare av familjens äldsta barn, som är stolt över det. Jag tänkte här om dagen att man väl snart får skaffa något slags pass till det här Dimexland. Okej, jag får väl erkänna att det också i mammas garderob finns ett par Dimex. Till mitt försvar kan jag säga att de bara är så sköna att ha på sig.
När jag i minnet bläddrade igenom historiens vingslag som ett bildspel, gled färgskalan på olika års arbetsklädesmodeller förbi mina ögon; först fanns bara blått, sedan dök rebelliskt lila/grått upp och numera pryds kläderna av gult och svart. Jag är mycket nöjd med utvecklingen. Jag skulle verkligen inte våga visa mig någonstans med maken om han fortfarande skulle dyka upp i blå hängselbyxor på till exempel grannens bröllop. Svart är mycket trevligare för det ändamålet. Och gult blänker fint i ögonen i solsken. Det är rejäla grejer.
